top of page

Judisk historia i Sverige och världen

Text hämtad från Minoritet.se

Svensk judisk historia

Aaron Isaac, ursprungligen från Tyskland, blev en banbrytande gestalt i Sveriges historia när han 1774 fick rätten att bosätta sig i landet utan att konvertera till kristendom. I slutet av 1770-talet godkändes därefter etableringen av de första judiska församlingarna i Stockholm och Marstrand. Under slutet av 1700-talet och början av 1800-talet började judar komma till Sverige i större antal.

 

År 1779 accepterade kung Gustav III riksdagens förslag om religionsfrihet och år 1782 infördes ett regelverk för judarna, Judereglementet, som tillät dem att bo i Stockholm, Göteborg och Norrköping, bygga synagogor där och arbeta inom vissa yrken. Däremot fick de inte delta i val av riksdagsmän eller gifta sig med icke-judar.

 

Judereglementet avskaffades 1838 och ersattes av nya regler som gjorde judar mer likställda med andra svenskar. Vid den tiden bodde omkring 900 judar i Sverige, flest i Stockholm och Göteborg.

 

Under 1850- och 1860-talen avskaffades många begränsningarna i judars rättigheter, exempelvis blev det 1863 lagligt för judar att gifta sig med icke-judar och arbeta inom staten, inklusive som lärare. Samma år fick judar rätt att äga fastigheter var som helst i Sverige.

 

År 1855 invigdes den första synliga synagogbyggnaden i Sverige, nämligen Göteborgs synagoga. Den följdes av Norrköping synagoga år 1858, Karlstads synagoga 1899 och senare den största av dem alla, Stockholms Stora synagoga, år 1870. År 1903 invigdes Malmö synagoga, den sista av de stora synagogorna som byggdes i Sverige. Synagogor hade funnits i Sverige tidigare, sedan 1700-talet, men var ofta diskreta och syntes inte från gatan. Synagogorna i Stockholm, Göteborg och Malmö används än idag.

Image by CARTIST
_dsc7738.jpg

Samma år som Stora synagogan i Stockholm stod klar, 1870, beslutade Sveriges riksdag att ge judiska medborgare samma rättigheter som andra svenskar. Då bodde det ungefär 3000 judar i landet. Många judiska familjer i Sverige blev helt integrerade i samhället men många fortsatte ändå att tillhöra en judisk församling. Att tillhöra en församling betyder hos judar inte nödvändigtvis att du är troende utan det styrs lika mycket av en social och kulturell tillhörighet.

 

De judar som kom till Sverige från Östeuropa under den senare delen av 1800-talet och början av 1900-talet följde emellertid ofta ortodoxa traditioner. Dessa judar ville ha en mer traditionell gudstjänstordning och det ledde till att det inrättades nya synagogor där gudstjänsterna mer liknade de som funnits i de församlingar som de hade utvandrat från.

 

År 1930 hade antalet judar i Sverige ökat till över 6 600. Fram till andra världskrigets start 1939 kom ungefär ytterligare 3 000 judar till Sverige, främst från Tyskland. Antalet judar som tilläts invandra till Sverige var starkt begränsat på grund av en strikt invandringspolitik som till viss del var präglad av en negativ inställning till judar. Mot slutet av kriget hjälpte Svenska Röda Korset till att föra cirka 11 000 till 13 000 judar som befriats från koncentrationsläger till

Sverige, det är troligt att en tredjedel av dem stannade i landet. Ytterligare invandring skedde i samband med antisemitiska vågor och politiska förändringar i Central- och Östeuropa under 1950-, 1960-, 1970- och 1990-talen.

 

En ny lag om religionsfrihet trädde i kraft 1951, vilket innebar att svenska medborgare inte längre var tvungna att tillhöra en religiös församling, inte heller judar. År 1999 erkändes judarna i Sverige som en av Sveriges fem historiska, nationella minoriteter, ett beslut som följer Europarådets konvention om historiska minoritetsfolk. Sveriges minoritetspolitik syftar till att skydda och bevara de nationella minoriteternas språk och kultur som är en viktig del av landets kulturarv.

Judiska församlingar i Sverige

I Sverige finns judiska församlingar i Stockholm, Göteborg, Malmö och i nordvästra Skåne. Mindre städer som Norrköping, Lund, Borås och Uppsala har också judiska organisationer, synagogor och centra. Genom årens lopp har en del av Sveriges judar assimilerats helt, d. v. s. den judiska identiteten har försvagats.

 

De judiska församlingar som finns idag i Sverige har samtliga medlemmar som representerar de olika invandringsvågorna av judar till Sverige. Graden av religiositet varierar bland medlemmarna, från absolut icke-religiösa till mycket traditionella. Det finns tre huvudinriktningar av judendom representerade i Sverige: Reform/progressiv, Konservativa/Masorti och Ortodox.

 

Judiska församlingar har av tradition alltid inrättat undervisning för barn, tillsyn av sjuka och gamla samt hjälp till behövande. Därför är det inte att förvånas över att det också i vårt land finns judiska skolor, daghem, äldreboenden och ett ganska stort antal kulturella föreningar.

 

Judiska församlingen i Stockholm är, liksom alla judiska församlingar i Sverige, en enhetsförsamling, som omfattar alla riktningar inom judendomen och är öppen för alla som har en judisk mor eller far, eller som konverterat till judendomen. Även icke-judiska livspartners är välkomna som anhörigmedlemmar. Församlingen har tre aktiva synagogor: de ortodoxa Adat Jeschurun och Adat Jisrael, samt den konservativa Stora Synagogan. Det finns också en progressiv gren kallad Progressiv Judendom i Stockholm.

 

Stockholms församling har ungefär 4 400 medlemmar, medan Malmö och Göteborg tillsammans har cirka 1 500 medlemmar. Malmö församlings medlemsantal minskade under tidigt 2000-tal, delvis på grund av att äldre medlemmar har avlidit och på grund av en ökning i antisemitiska tendenser som har fått unga att flytta bort. Församlingen i Nordvästra Skåne är mindre, med bara ett hundratal medlemmar.

Image by Louise Krause
Image by Outi Marjaana

Judiska Centralrådet

Judiska Centralrådet (JC) bildades den 29 november 1953 av de judiska församlingarna i Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping. Sedan år 2002 är JC registrerat som trossamfund.

 

JC är idag en sammanslutning av de judiska församlingarna i Stockholm, Göteborg, Malmö och Nordvästra Skåne och företräder de judiska församlingarna gentemot det offentliga Sverige. Andra mindre judiska föreningar kan representeras av JC men sitter inte med styrelsen. För närvarande finns det judiska föreningar i Uppsala, Västerås, Norrköping, Lund och Borås. Den Judiska föreningen i Umeå kände sig 2018 tvingad att lägga ner sin verksamhet till följd av upprepade hot från Nordiska motståndsrörelsen. Idag finns det inte längre något organiserat judiskt liv norr om Uppsala.

Tidig judisk historia

Judisk historia börjar enligt tradition för omkring 4000 år sedan, i området kring dagens Israel, med anfadern Abraham. Hans ättlingar kom med generationerna att växa sig till ett större folk. Abraham lade även enligt tradition grunden för judendomen, genom sitt förbund med Gud i vilket tron på en enda gud betonas. Detta förbund bekräftades, enligt de religiösa urkunderna, i samband med att Moses mottog de tio budorden och lagen vid Sinai.

 

Runt år 1000 f.v.t. lyckades kungen David skapa ett kungarike, Israel, med Jerusalem som huvudstad. Men riket kom bara en generation senare att delas upp i två riken, Israel i norr och Juda i söder. Namnet judar kommer just från namnet på det det forna Juda rikes invånare.

 

På 600-talet f.v.t. (före vår tideräkning) hamnade Juda rike under babyloniskt styre och stora delar av judarna fördes till fångenskap i Babylonien, i dagens Irak. Den babyloniska fångenskapen inledde de kommande årtusendena av exil – den judiska diasporan.

 

Judarna tilläts lite senare att återvända till sitt hemland, till Juda, och bygga upp Jerusalem och templet som babylonierna förstört. Under åren kom Juda att styras av inte bara babylonierna, men även perserna, grekerna och romarna. Efter två stora misslyckade revolter under första och andra århundradet förstördes Jerusalem och judar förbjöds leva i staden. Många judar fördrevs från sitt hemland till platser runt om i det romerska imperiet – ut i diasporan, i förskingringen.

 

Området som varit Israel och Juda kom med det romerska styret att benämnas som Palestina, och byta händer flera gånger. På 600-talet erövrade de muslimska araberna området och det område som nu kallades Palestina fick olika muslimska styren. Ett mindre antal judar bodde vid denna tid kvar i det som varit deras hemland, men många var nu utspridda, i Europa, Nordafrika och i Mellanöstern.

Prairie Painting
Kyrka

Medeltiden

Den kristna kyrkan växte sig starkare i Europa under medeltiden (ca år 500 – 1500) och kyrkan framställde judarna som "gudsmördare" och anklagade dem för att ha mördat Jesus. Detta ledde till förföljelser, tvångsdop, isolering och fördrivningar. I samband med korstågen som inleddes på 1000-talet mördades ca 12 000 judar, bland annat några av de få som levde kvar i sitt hemland (dagens Israel). Under samma tidsperiod spreds rykten om att judar mördade kristna pojkar för att blanda deras blod i påskbröden. Flera judiska församlingar massakrerades för dessa påstådda brott.

 

Under digerdöden tvingades judarna under tortyr att falskt bekänna att de hade förgiftat brunnar och på så sätt spridit sjukdomen. Tusentals judar brändes på bål. Judarna fördrevs från England år 1290, från Frankrike år 1394 och från tyska städer drevs de runt i en ständig flyttkarusell. År 1492 utvisades alla, ca 150 000 judar från Spanien, de flesta hamnade i Nordafrika och Osmanska riket.

På 1500-talet försämrades situationen för Europas judar ytterligare och de spärrades in i ghetton och tvingades att bära judiska kännetecken. Upplopp och pogromer mot judar blev vanliga. Under samma tidsperiod publicerades Martin Luthers bok ”Judarna och deras lögner”, där judarna anklagades för ritualmord, svartkonst och spioneri.

Judar sökte sig konstant till platser där de skulle känna sig mer säkra. Detta ledde bland annat att Europas judar flyttade österut och då framför allt till Polen. Men även där blev det osäkert framåt 1600-talet, då stora massakrer på judar skedde i landet och mellan tiotusentals och över

100 000 judar mördades.

Upplysningen

Från 1600-talets senare hälft fram till 1800-talets slut förbättrades judarnas ställning i Västeuropa, delvis tack vare upplysningstidens avtagande kristna fanatism. Trots viss fortsatt motstånd integrerades judarna gradvis i samhället och kunde då överge ghetto-livet. Judar kunde så småningom åtnjuta en ökad acceptans och ett erkännande som likvärdiga i många västeuropeiska samhällen.

 

Under 1800-talet utvecklades antisemitismen från att vara religiöst motiverad till att få en mer rasistisk karaktär, där judar framställdes som en farlig och hemlös ras. Denna bild av judar förstärktes av den växande nationalismen, och det fanns en ökande övertygelse om att man måste begränsa judars inflytande för att skydda den europeiska kulturen.

Gammaldags bibliotek
Image by Karsten Winegeart

Förintelsen

Judehatet nådde sin kulmen i Tyskland på 1930-talet, vilket ledde till Förintelsen där sex miljoner judar mördades. Nazisterna, som förespråkade rasistiska ideologier och ansåg sig själva tillhöra en "överlägsen ras", genomförde systematiska förföljelser av judar. Förföljelserna inleddes med propaganda mot judar följt av bojkotter av judiska affärer och fortsatte sedan med avskaffande av judars medborgarskap, medborgerliga rättigheter och yrkesförbud genom Nürnberglagarna 1935.

 

Novemberpogromen den 9–10 november 1938, mynnade ut i att över 200 synagogor förstördes och tusentals judar misshandlades, omkring 90 mördades och ca 30,000 judar deporterades till koncentrationsläger. Efter Novemberpogromen blev judarna i Tyskland utsatta för strikta restriktioner. Med andra världskrigets början försämrades situationen för judarna inte bara i Tyskland utan också i flera länder vars regeringar dominerades av

antisemitiska partier och förstås i de länder som Nazityskland erövrade. Det sista steget mot Förintelsen var i gång.

 

En viktig del av processen mot Förintelsen var, som vid alla folkmord, identifiering och urskiljning av judarna. De skulle spåras upp och tvingas bära särskilda igenkänningsmärken t.ex. den sexuddiga Davidsstjärnan på bröstet. Andra steget innebar att judarna placerades i särskilda bostadsområden, så kallade ghetton, omgärdade av murar utan möjlighet att komma ut. Det blev trångt och ont om mat i ghettona och många dog av svält, sjukdomar eller mörades av nazisterna. Det sista steget, 1942, innebar att nazisterna upprättade förintelseläger, som Auschwitz-Birkenau och Treblinka, för att systematiskt och industriellt mörda judar. Vid ankomsten till dessa läger fick fångarna genomgå selektioner, då de antingen blev uttagna till slavarbete eller omedelbart gasades ihjäl. Kvinnor, barn och äldre gasades ofta vid ankomst. I Europas östra delar gick nazisterna, många gånger med god hjälp av lokalbefolkningen, in i byar och småstäder där det bodde många judar och där mördades ett stort antal judar genom regelrätt avrättning, de sköts helt enkelt ihjäl. Även andra grupper, t ex politiska motståndare och homosexuella, blev föremål för förföljelser och trakasserier. Under tiden för Förintelsen pågick också ett folkmord mot romer.

 

Vid andra världskrigets slut 1945 hade sex miljoner judar mördats av nazisterna, det motsvarade två tredjedelar av Europas judar.

Israels bildande

Den sionistiska rörelsen, som formellt grundades av Theodor Herzl 1896, var ett svar på den ökande antisemitismen och nationalismen i Europa, och syftade till att skapa ett judiskt hemland i det landområde som idag är Israel, det judiska folkets ursprungliga hemland.

 

När första världskriget bröt ut 1914 tillhörde detta landområde det ottomanska riket och där bodde ungefär 90 000 judar och ca 500 000 araber. 1922 blev landområdet ett brittiskt mandatområde under FN:s föregångare, Nationernas Förbund.

 

I samband med nazisternas maktövertagande och judeförföljelser i Tyskland på 1930-talet skedde en judisk massflykt till dagens Israel. Den arabiska befolkningen såg den judiska invandringen som ett hot. Stormuftin av Jerusalem, Al-Husseini, lierade sig med det tyska SS. Han var mot det brittiska styret och den judiska invandringen. Britterna föreslog redan 1937 att man skulle dela landet i två delar, en judisk och en arabisk.

 

Tio år senare, efter andra världskrigets slut, föreslog FN en delning av landområdet i en arabisk och en judisk del för att lösa den rådande konflikten. Delningsplanen stöddes av judarna i området och västerländska stater men avvisades av muslimska medlemsstater.

Image by Oleg Vakhromov
Image by Timon Studler

Trots motstånd utropades staten Israel den 14 maj 1948. Redan dagen efter självständighetsförklaringen attackerades Israel samtidigt av flera arabstater, men Israel lyckades försvara sig och vann visst territorium.

 

Efter grundandet av staten Israel och det efterföljande arabisk-israeliska kriget blev den judiska befolkningen i flera muslimska länder i Mellanöstern och Nordafrika utsatta för ökad diskriminering förtryck och i vissa fall våldsamma pogromer. I länder som Irak, Egypten,

Marocko, Tunisien, Algeriet, Jemen och andra konfiskerades judiska fastigheter, judiska företag nationaliserades eller tvingades stänga, och många judar fängslades eller utsattes för andra former av statligt sanktionerat våld. Detta ledde till att cirka 850 000 judar lämnade, flydde eller fördrivs från arabländer och Iran under de följande årtiondena. En stor del av dessa judar blev invandrare i Israel.

 

Israel har sedan 1948 attackerats av sina grannländer fler gånger, bland annat 1956, 1967 och 1973. Konflikten mellan Israel, flera arabstater och palestinier har ännu inte kunnat lösas och är än idag infekterad.

bottom of page